Dagens arbete börjar med att köra tåg 233 till Linköping. Vi kom i väg 5 minuter sent beroende på att, som tågklareraren sa, tågvägen drog inte.
Det har kommit mycket snö. Förvisso är det ett vackert vinterlandskap, men man kan inte låta bli att undra hur det ska gå vid ett tågmöte på den enkelspåriga och helt snötäckta banan.
Det är dags att kolla retardationen igen. Dåliga värden, men det räcker till sth 160. Ställa om ATC:n och ringa driftstöd. Medan tåget susar fram genom landskapet noterar jag hur varenda skogsväg är plogad och sandad. I Ålberga är det stopp. Hmm, tågmöte kanske. Inget händer så jag ringer tågklareraren. Något surt svarar han ”tågmöte” varefter han lägger på luren. Tiden går utan att något sker. Tågklareraren hade ju kunnat upplysa mig om att mötande tåg var sent så att jag kunde informera personal och resenärer om bord.
Tåget kommer, rasslar igenom växlarna. Nu är det min tur. Utfartsblocken i kör, men mellansignalen i stopp. Växelfel kanske? Jag avvaktar. Inget händer. Jag ringer tågklareraren som ber mig ta fram blankett 21. Jaha säger jag och ber honom att vänta. Fram med blanketten och så säger jag att jag är klar. I stället för att sätta igång blankettproceduren frågar tågklareraren mig om jag inte har blanketten framme en sådan här dag. Nej, säger jag, varför ska jag ha det? Inget svar. (Det tar väl cirka 12 sekunder att leta fram en blankett 21. Tågklareraren hade dessutom inte visat något större prov på hantera situationen snabbt)
Vi kommer i väg cirka 15 minuter sent. Resan går bra till Norrköping. Där är det stopp. Snöröjare är ute och sopar växlarna. Till slut kommer vi i väg, nu med en 30 minuters försening som består fram till Linköping.
När tåget är tömt ska det växlas undan till spår 21 på personbangården och där multas med ett annat fordon. Det låter sig inte göras pga en växel som inte vill gå om. Det blir spår 23 istället, och multningen uteblir. Att ta sig från personbangården till personallokalerna är förenat med hälsofara. I vanlig ordning är det inte snöröjt. Nu hade jag inget annat val än att försöka ta mig därifrån. Bangårdens gångvägar, som i sig inte gick att hitta i snömassorna, har en hel del håligheter. Detta har påtalats för arbetsgivaren, men man gör inget åt problemen. Samma sak är det med snöröjning. Naturligtvis trampade jag snett i en hålighet, dock utan att tillfoga mig någon större skada. Det gångväg vi ska använda från bangården går helt enkelt inte att använda. Den är för farlig. Det blev till att pulsa i halvmeter tjocka snödrivor, ut på allmän mark där det var plogat och sandat. Väl framme vid personallokalerna blev det till att tömma skor på snö innan jag författade ett argt brev till ansvariga chefer på SJ.
I personallokalerna möter jag en kollega (tågmästare) som visar en artikel i Aftonbladet. Ett tåg hade tydligen blivit stående i Flen dagen innan. Förare saknades. En resenär hade upptäckt detta och blivit så till sig i byxorna att denne ringt polisen. Jaha, är det ett brott begånget?
SJ:s presstjänst uttalade sig i Aftonbladet genom Dan Olofsson. Han citerades:
”Vi borde fått fram informationen till resenärerna så klart. De hade kunnat ringa vem som helst och sagt att de var sena.”
Jag, som talat med tågmästaren, vet att tågmästaren i över en halv timme försökt att komma fram till SJ Trafikledning för att få besked om när föraren skulle komma. Han möttes dock bara av beskedet ”du står nu först”. Det är dåligt av Dan Olofsson att, utan att undersöka relevanta fakta, hänga ut en medarbetare på detta sätt. ”Ringa vem som helst”? Ja vem då, jultomten?
Nu ska jag försöka ta mig hem till Stockholm. 544 är f.n. 30 minuter sent i Nässjö. Det kan bli en lång dags färd mot natt.
Ta det lugn där ute. Gör era retardationkontroller, se till att ni får raster och vilor. Kom ihåg: Ingen tackar er för att inte gör det!