Just nu är det mycket fokus på avtalsrörelsen och de krav som ställs. Krav både på rimliga förbättringar från fackförbundens sida och mer långsiktiga krav på försämringar från arbetsgivarorganisationen Almegas sida.
När dessa krav på försämringar kommer fram är det många som reagerar. Reaktionerna är endast negativa och jag tror att det är ett uppvaknande som sker just nu. Inför framtiden är det återigen viktigt att påminna om hur viktigt det är med enighet och solidaritet inom de respektive delarna av fackföreningsrörelsen.
Arbetsgivarna har en långsiktig agenda som på sikt skall “anpassa löneläget” efter den konkurrenssituation som finns i företaget. I praktiken betyder detta att regelbundet sänka villkoren för de anställda och skapa ännu sämre villkor för tim och visstidsanställda som redan är i en besvärlig situation.
SEKO och glädjande nog även de andra förbunden på spårtrafik verkar nu vilja driva krav på bättre villkor för just tim och visstidsanställda. Dessutom finns yrkanden om höjningar om lägstalöner i kraven. Det vi måste inse är att det är en kamp över flera år och det gäller att hålla i kraven under lång tid och inte ge upp.
Om arbetsgivarna har en långsiktig agenda så måste vi på den fackliga sidan vara minst lika långsiktiga i vår kamp för rättvisa villkor.